I dagens död och dimma,
i oro och i ängslan,
fortsätter jag att rimma
och hålla styr på känslan.

Jag håller mig till takten
och måtten i min meter
och retar inte makten
och andra myndigheter.

Jag håller mig till formen
som stöd åt innehållet,
den gamla diktarnormen
med guldkornen i sållet.

Min vers är resonabel
och inte överdriven,
ja, inte ens riskabel
fast kanske efterbliven.

Jag tröstar mig i dikten
med rytmerna och ljuden,
den ljusa tillförsikten,
de trygga skyddsombuden.

För takten liksom tonen
stabiliserar tiden
och isoleringszonen
blir lättare förliden.

Så efter vår corona
och dagens dunkla dimma,
fortsätter jag att måna
om känslan i att rimma!