I trädgårdsgången, i lavendelsnåren,
beredes hon som bruden för sitt lopp,
den skära jungfrun, full av vårens knopp
men ännu pälsbeklädd om silverhåren.

Snart skall hon brista ut i vårens vindar
med jubel i sin vita bröllopsskrud.
Dock håller hon sig ännu gömd, förklädd som Gud
och inåtvänd bakom sitt grenverks grindar.

För frosten jagar henne med sin död
inunder månens kranium i fonden
och söker hennes blomstring grymt förhindra.

Må Aurora i sitt morgonglöd
få finna henne frisk, återuppstånden
och hennes rosenstenar le och tindra!