Stilla Tiden.
Tiden har stannat.
Den är så underbar, när hon ser vad hon ser.
Kvinnan i förhållandet, ser mannen sitta böjd på sängkanten, och dricka en klunk.
Han har inte upptäckt henne.
Och trots att hon står i dörröppningen, till det rum som mannen sitter, och klunkar sitt vatten...
Har han inte upptäckt henne.
Det kittlas i magtrakten, på henne och spänningen ligger i luften, när hon fortsätter att betrakta...
Honom...
Han har fortsättningsvis inte upptäckt henne, trots att hon står kvar.
Han fortsätter att dricka.
Hon tycker det är ack så spännande, detta läge, när de befinner sig i två rymder, trots att de är på nästan samma plats.
Och hon undrar; När ska han upptäcka, att hon iakttar honom?
Det sker inte, och hon fnittrar...
Kanske nu, skulle det hända...
Att han upptäcker hennes hemlighet;
Att hon stått där hela tiden, för att betrakta honom?
Och anledningen; Den kanske är solklar, eller bara självklar, denna soliga morgon...
Hon Älskar honom...
Om hon kunde...,
Av mer än hela sitt hjärta!