Jag ser mig omkring, här där jag står, jag lyssnar och hör, så långt sinnet når.
Jag känner mig vilsen, borta i disen, nånstans är jag, men vem vet var ?
Jag är felplacerad, borta bra, men hemma bäst, var är hemma ?
Jag litar inte på andra av \"min\" ras, de har så många känslor och tankar, helt olikt mig..

Hur kan man känna längtan efter någon annans partner, hur kan man vilja förstöra något så fint, bara för lusta ?
Hur kan man ta, vad någon annan har tjänat, hur kan man förstöra hans vardag, för ett par extra handfamnar med papper och metall ?
Hur kan man förstöra, vad någon har gjort, bara för att man själv inte kan ?
Hur svårt kan det vara, att be om hjälp, och att hjälpa en vädjande hand ?


Nä, jag litar inte på \"min\" ras, jag lever ibland dem, men känner inte igen mig med dem..