Jag vill klättra neråt
på samhällsstegen,
bryta alla förbindelser,
avtal och löften,

vrida kontrollurets
visare ur led,
begagna tiden
som en stålaxel

utan slut.
Jag vill bränna mina skepp,
belasta mina broar
med kall häpnad;

man ska undra
om jag är galen
eller bara övertrött,
sörja mina exekutioner

och förundras
av min grundlösa lycka.
Jag bryter tabun
på princip,

belastar frändskap
med utanförskap.
Dårskapet skall vara
min mor och min syster,

min tappra,
självdestruktiva
mörkerdrottning.
Jag skall trampa

den mark
på vilken andra
råkar hamna,
dansa i kärr

som ekar
av självmördarens
brustna verklighetsflykt.
Jag skall marschera

i rasande takt
mot livets utmarker,
sjunga mitt lov
i det mörker

som de andra fruktar.
Här skall jag ruva
på människans bojor,
här skall jag dikta

en mördande vers.
Skriva poem
med skinnflådda händer.
Här skall jag leva

ett oriktigt liv
i otukt,
bespottande
glimrande strass.

Där det gör som ondast
där är man fri;
lycka är att leva
med döden på vers.