Det sköna odet till en grekisk urna,
sonetten till en rar, kinesisk vas
är dikter som väl aldrig går i kras
men ständigt lever som av gudar burna.

Den sköna konsten och det sköra livet,
lyrikens läkedom, poetens sår
är liksom paradoxerna, som går
på samma stig men utan takt i klivet.

De stackars verser som jag stundom gjuter
ur hjärtats blodhorn under känslans glöd
är droppar blott i diktens överflöd,

tillfällighetens vindar, som jag njuter
av egen segelkraft på livets älv
men knappast räcker längre än jag själv!