Det slår mig, att i tidens gång
tycks dikten fastna i ett tvång
att vara moderiktig
för att bli värd och viktig.

Själv skriver jag på gammalt sätt
och håller mig med årens rätt
till klassiska kulturen
med rot i självcensuren.

Jag är, det märks, en gammal stöt,
som lägger näsan min i blöt
med min antika mening
om diktens förorening.

Att skriva poesi idag
på gammalt vis, gör alltså jag,
den borne protestanten
i strid mot modefjanten.

"Moderniteten verkar dum
och obegriplig, full av flum
och värd allt ris och klander",
sa redan Sten Selander...

"Det dunkelt skrivna tyder på
det dunkelt tänkta likaså".
Poeten blir en pajas,
påstod Tegnér (Esaias).

En dikt är mer än salta blänk
ur ögonvrån och känslostänk.
Den utkräver en tanke
bland tårarna, de blanke.

Förr var ju dikten ordnad så,
att ett plus ett fick summan två.
Idén och emotionen
blev ett i additionen.

Det nymodernas poesi
är ofta en kakofoni
av sönderdelad prosa
och någon utströdd glosa.

En mening det ej letas må
i texter där det kletas så,
där pennans svärd och saxen
har skurit i syntaxen.

En vilsenhet och otrygghet
kan ses i dikters osnygghet.
De går till sin begravning
med dålig form och stavning.

Den nymoderna poesin
bespeglar ideologin
att dagens dikter duger
och gamla gubbar ljuger.

"Poeter kallas alla vi,
som ägnar oss åt skriveri.
Strunt samma vad det bliver.
Det är ju dikt vi skriver!"