Du som kom i skepnaden av något övergående, något lättsmält, ett tidsfördriv. Du som var alldeles för ung, för vacker, för fri för mig. Du som aldrig skulle kunna bli något av substans.

Espresso House, Avenyn, en mörk eftermiddag i oktober. Jag scrollade igenom Instagram medan jag väntade på dig när du steg in genom dörren, fram till mitt bord och in i mitt medvetande på riktigt. Vi hade utbytt ord på förhand: skrivna önskningar, alltför rättframma komplimanger, plumpa frågor. På andra sidan bordet slog du dig nu ner, ditt knä stötte mot mitt och du bad om ursäkt. Över en kopp earl grey såg jag dina pupiller växa i takt med att eftermiddagen flöt in i kvällen. Du frågade ut mig om min bakgrund och jag gav alldeles för långa svar. Du var fin, du låtsades bry dig, ställde många följdfrågor. Dina ögon var mestadels pupiller, men den blå randen runtom var så havslik att jag svalde kallsup efter kallsup. Ditt mörka hår i lockar som såg ut att kittla din hals. Efter ett tag lutade du dig fram, gjorde samtalet förtroligt och satte mina kinder i brand. Nästa gång ditt knä snuddade vid mitt bad du inte om ursäkt. Du såg rakt in i mig och jag kände värmen genom dina jeans och mina strumpbyxor. När det var dags att skiljas åt hade du följt mig till Kungsportsplatsen. Du lade din hand under min haka, lyfte upp mitt ansikte och gav mina läppar en kyss så lätt att jag nu när jag tänker tillbaka på den undrar om det var vinden och inte din mun som vidrörde mig.

Nästa gång vi sågs bjöd jag på vin och rostad butternut squash. Du var så rörande väluppfostrad att din mor i England säkert skulle ha varit stolt. Efter att du hade diskat satt vi i min soffa. Du kysste mig och en suck drog igenom min kropp, fick den att trycka sig närmare, önska att den kunde smälta in i dig. Under kläderna var du klädd i bläck och den lenaste hud. Mina fingrar över varje centimeter, hade aldrig känt någon som dig. Dina muskler smidiga men spända, dina andetag tunga, din iver ung. Mellan kyssar och under konstgjorda vattenfall var dina ord så smickrande att jag växte minst tjugo centimeter den kvällen.

Vi sågs igen ett par gånger och allt var bättre än jag hade vågat hoppas. Det fanns en intensitet hos dig som jag inte kunde låta bli att förlora mig i om och om igen. Du var mer än du först hade verkat. När jag vilade mitt huvud mot ditt bröst, följde de symmetriska bläcklinjerna med fingertopparna och öppnade min själ för dina drömmar, berörde du mig. I en värld som kändes som om den när som helst skulle kunna klappa ihop ville du göra skillnad. Du var oerfaren nog att tro att det fanns något att göra, och i din famn trodde jag det också. Det var fint.

När du skulle resa tillbaka till din kära moders land gick något sönder i mig. Jag vet att det aldrig var meningen att jag skulle bli så fäst vid dig. Men vad ska man göra när det ändå händer? Vad kan man göra? Tro mig, jag hade försökt att behålla ett hälsosamt avstånd mellan våra hjärtan, men mitt gick ändå alldeles för nära och brände sig.

Sista kvällen tillsammans gav jag dig något nytt. Jag ville ge dig något att minnas, något som kanske skulle få dig att vilja stanna över natten. Aldrig kommer jag att glömma din bedjande blick, dina svullna läppar, dina kyssar mot min hjässa efteråt. Översvallande beröm: jag kände mig som flickan med högsta betyg i nionde klass. Stolt. Jag var så förbannat stolt över hur jag fått dig att skaka, tappa fattningen, falla in i delirium. Du var så vacker just då. Om och om igen spelar jag upp just de där få sekunderna när du löstes upp framför mina ögon, när du var min.

Men du stannade aldrig över natten, sov aldrig i min säng. Vi kysstes farväl, vi båda visste att det var sista gången. Du gick ut genom dörren och sedan dess är jag på sin höjd ett meddelande i veckan, ett ”Jag kan inte sluta tänka på den där sista kvällen”, ett ”Hur är läget med dig? Nåt nytt som hänt?”.

Du blev långvarigare hos mig än jag hade planerat. För dig verkar allt ha gått enligt planen.


Förgätmigej.