Hur mycket jag än skulle vilja
stanna i detta ögonblick,
med dig,
för alltid,
så står tiden aldrig stilla.

Du ser in i mina ögon
med en blick som
säger att du är min,
när du tittar rakt
genom mig.

Försöker sätta ord
på mina känslor,
tygla mitt humör och mina rädslor,
men inget kommer ut.

Du tittar bort,
som om det inte var
något viktigt,
på riktigt.

Min kropp skriker
efter din närhet,
värme och villkorslösa kärlek,
men jag kan inte
röra mig.

Hur mycket jag än önskar
ber
bönar
och vill
så slår drömmen aldrig in.

Det slutar alltid likadant,
likväl blir man aldrig riktigt van
vid att se dig lämna och gå.
Utan att vända dig om.

Mitt hjärta blöder,
mitt inre skriker.
Kroppen skälver,
tårarna rinner.
På insidan.

Men gå du,
spring för ditt liv.
Jag förstår.

Det var inget,
inget viktigt.
Trots att du
inte ens finns,
bryr dig,
eller minns,
så gör det ont i mig
på riktigt.