Du som fick mig att tänka ”åh nej” första gången vi sågs. Inte för att du inte var vad jag ville ha, utan för att det var precis vad du var.

Suck. Det är det första jag tänker när jag tänker på dig. Min hjärna fylls av ord samtidigt som den blir alldeles tom. Mitt hjärta minns. Hur du fyller ett rum med din närvaro. Hur min fulla uppmärksamhet vilar på dig när jag är i ditt sällskap. Hur jag förvandlas till en mollusk, en regnpöl, ett litet våp så fort vi delar luft.

Första gången jag träffade dig såg jag på din hals och tänkte att jag ville kyssa dig där. Jag minns det så tydligt. Du satt där i solen, din hud så inbjudande, tanken flög genom mitt sinne och jag förbannade mig själv direkt. Jag visste att du var ett begynnande problem. Du drack en klunk till av kaffet, jag kände mig töntig och lättfotad som drack mangojuice med sugrör medan jag tänkte på hur jag med glädje skulle underkasta mig dig bara så där. Du hade inte egentligen gjort något för att förtjäna det, inget mer än att bara finnas där framför mig. Och jag ville vara din. Så förtvivlat gärna ville jag att du skulle vilja äga mig.

Det hade något att göra med hur självklar du var. I all min pinsamma sandsvaghet var du en stenstod. Medan jag smulades sönder till mikroskopiska glasbeståndsdelar tog du min hand och förde mig framåt. Föste mig i en riktning jag inte varit säker på om jag ville gå, men som kändes alldeles rätt när jag väl hade tagit första steget.

Efter den där första kvällen lämnade du mig blåmärkt och lycklig. Barnsligt upprymd tills några dagar hade gått och du hade förändrats och jag inte längre visste var vi stod. God-morgon-meddelandena upphörde, ersattes av tystnad och ängslig väntan. Jag försökte behålla mitt lugn utåt, men inuti hade en krokodil börjat slita sönder mina inälvor med sina stora käkar. Jag gick itu, i tusentals bitar, öppnades upp. Svidande köttsår, min hud frättes bort. När du väl hörde av dig – trots att det bara var för att du råkade känna lust just då – fick jag äntligen kraft att kuva monstrets hunger. Åtminstone en liten stund.

Jag läser gamla dagboksanteckningar och förfasas. Vi träffades en handfull gånger, och trots att det finns spaltmeter av ord om dig lärde vi aldrig känna varandra på riktigt. Jag försökte vara hon som du ville ha, medan du hela tiden var han som karvade sig djupare och djupare in i mitt hjärta. Mellan raderna läser jag om osäkerhet, begär, ett osunt beroende. Om och om igen skriver jag hur jag inte kan förstå varför du påverkar mig som du gör. Varför din blotta närvaro förändrar mig. Varför jag inte ens kan svara på ett meddelande från dig utan att bli illamående. Varför jag fick allt att handla om dig, trots att du inte ens kunde kolla om jag var okej efter att du med en fast hand i mitt hår sett in i mina ögon och brutit ner mig.

Varför lät jag dig kuva mig? Varför kröp jag ihop vid dina fötter och bad att du skulle göra mig illa? Varför njöt jag av dina hårda händer, de ömma musklerna du lämnade mig med?

Kanske för att du i små portioner närde mitt hopp. Jag sög i mig kaksmulorna du kastade på mig, analyserade deras ingredienser in absurdum, utan att någonsin kunna urskilja vilka de var och hur du hade blandat ihop dem. Allt måste betyda något, men det gjorde det aldrig. Inte egentligen – inte i verkligheten – bara i mitt huvud och i dagboksanteckningarna från en sinnesrubbad människa.

Och en dag var du borta. Eftersom du var så fantastiskt bra på sporadisk kontakt, dröjde det rätt länge innan jag slutade hoppas på att du skulle kalla på mig. Jag må ha varit en patetisk liten hund som tålmodigt satt och väntade utanför din dörr i veckor, men till sist fick även denna hynda nog och avlägsnade sig med svansen mellan benen.

Jag gjorde vad jag kunde för att bota abstinensen. Det naturligaste var så klart att ersätta en drog med en annan, så det var så jag gjorde. Det funkade ett tag, var precis så meningslöst som jag hade förutsett och fyllde sin funktion som distraktion ända tills han också försvann och jag stod ensam kvar med beroendet på intet sätt botat, snarare starkare än innan.

Och så precis när jag hade bestämt mig för att försöka glömma dig och kanske till och med vända saknaden efter till dig till lätthanterligare ilska, kom du tillbaka. Bakom en sköld av dåligt samvete, ursäkter och vår välbekanta jargong försökte du nästla dig tillbaka in bland mina trasiga synapser, få dem att glöda för dig, att längta igen. Och självklart kunde jag inte stå emot, trots att jag försökte. Jag till och med slängde en brännande sanning rakt i ansiktet på dig, även om jag kvävde den lite först så att den värsta glöden skulle mattas. Det var mitt sätt att ge igen lite grann, trots att det var klumpigt och bara lämnade mig mer sårbar i slutändan.

Där stod vi länge. Allt var annorlunda mellan oss, men samtidigt precis likadant. Du ville gottgöra, jag ville gömma mig (i din famn). Jag kämpade emot, försökte slipa ner förväntningarna, göra dem mindre vassa och farliga. Jag lyckades så där. Du fanns i mitt liv igen och sa att du ville stanna där.

Men du ville inte ta dig an den roll jag ville ge dig. Så en dag bröt åskan igenom det moln som täckte vår himmel. Blixten slog ner i dig, men tog sig aldrig riktigt längst in. Berörde dig aldrig, skakade aldrig riktigt om dig. Rann av dig, ner i marken. Och när darrningen bedarrat var din nacke lite böjd men din rygg rak när du klev bort från mig.

Aldrig mer.