det är sjukt hur mycket man kan gråta
eller sakna någonting. det är sjukt hur
liten, ensam och hjälplös man kan känna
sig. och när allting bara kommer över en.
jag förstår inte och det lär jag aldrig göra
heller. jag önskar bara att paniken, tårarna
och saknaden kunde ta slut någon gång.

det kommer dröja länge innan jag kan sluta
låta tårarna rinna. det har gått dagar, veckor,
månader, snart år sen du åkte. tiden har ingen
mening för mig. dagarna kommer dagarna går,
sommaren gick, hösten började skolan tog upp
allt tid. löven blev bruna och gula och hela tiden
rann tårarna. ibland var vissa dagar bättre än
andra, men det var fortfarande svårt att andas.
skoldagarna som var stressiga och långa, gjorde
att jag inte fick tid att tänka på dig. en del dagar
grät jag ingenting alls. men på nätterna, när jag
var ensam med tystnaden - då gjorde det riktigt ont..

när det inte fanns någonstans att gå och ingenstans
att gömma sig, när vinden viskade i träden och havet
suckade i natten. jag grät ikapp med regnet som smattrade
mot mitt fönster. jag grät så mycket. men varför? jag trodde
aldrig att tårarna skulle ta slut. jag hade ingen anledning
till att sluta. jag hade ingenting att se fram mot, ingenting
att le åt, ingenting jag ville ha eller behövde, bara långa dagar
och ändlösa nätter fulla med smärta, saknad och tomhet.
och tårar.

jag vill inte glömma eller förtränga saknaden efter dig.
sorgen. den är min, den är min. den är våran, jag kommer
aldrig glömma eller förtränga den. varför skulle jag vilja det?
den är ju allt jag har kvar. jag vill inte ha något jävla medlidande,
jag bryr mig inte om vad andra tänker och säger, jag vill inte veta
hur de kände sig när de förlorat någon. de är inte mig, eller hur?
de kan inte känna vad jag känner. det ända jag önskar mig är
det jag aldrig mer kommer kunna få röra vid. det är borta. och
kommer aldrig aldrig aldrig mer tillbaka. ingen vet hur det känns.
ingen kan veta hur det känns att räcka ut handen och röra vid någon
som inte längre finns där och aldrig mer kommer finnas där. ingen
kan veta hur den där ohyggliga tomheten känns. ingen annan än jag.
för det är min saknad. min sorg. inte eran.
det är min och din. våran.
min.
våran.
saknad och sorg.