Du är manipulativ, elak och stenhård, din djävla skitkärring. Gråter krokodiltårar. Det är bara ett spel, väser han. Hans ögon lyser av hat, alldeles svarta. Han kliver fram och ställer sig inpå henne. Hon darrar av rädsla. Hickar av gråt, som måste ut.

Han öppnar en skåpslucka. Tar ett glas och kastar det med all sin kraft på det klinkerklädda köksgolvet. Gröna glasbitar i olika storlek strös över hela golvet. Han hämtar ett par skor. För att inte skada sig på glasbitarna.

Nu ska jag fortsätta med matservisen, skriker han. Medan hon står som förlamad av skräck och ilska. Slår händerna för ansiktet. Vill inte se honom. Undrar vad hon gjort för att förtjäna detta.

Han ska bestämma. Hans vilja ska gälla. Hon ska vara hans verktyg. Utföra det han vill. Inte ha egna synpunkter. Vad hon vill är oväsentligt. Hon känner kraften rinna ur henne. Kan någon hjälpa mig härifrån, tänker hon. Men vem vill jag ska se och höra hur mitt liv är?

Han väljer att inte kasta något av matservisen. Denna gång. Och går sin väg till garaget. Hon hämtar sopborste och sopskyffel. Sopar upp glasbitarna. Trots att det är han som borde göra det. Men så är hon ju en djävla skitkärring i hans ögon.