Skolan kan för många vara ett rent helvete, och det gäller för både elever, lärare och stundtals t.o.m. övrig skolpersonal. Som personal är det emellertid alltid möjligt att dra sig tillbaka till sitt kontor eller arbetsrum för att slicka sina sår och vara ensam eller att gå till personalrummet och beklaga sig och kanske få en smula mer eller mindre pliktskyldig medkänsla. Icke lärarpersonal på en skola behöver aldrig i någon större utsträckning uppleva den utsatta lärarrollen, att stå där framför klassens kritiska eller idag snarare likgiltiga blickar, utan de kan alltid sitta tryggt bakom sin stängda dörr.

Hur är det då för elevernas del, dessa som trots allt måste sägas utgöra navet i all pedagogisk verksamhet…? De har ofta sina egna uppehållsytor och sin utemiljö, något som mera sällan idag liknar en gammaldags skolgård; de har sitt skolbibliotek, men de har ingen tydlig egen plats att dra sig tillbaka på, förutom toaletterna. Nu har ju inte alltid heller lärare ett eget kontor, eftersom dessa ofta delas av minst två, men då eventuella rumskamrater har undervisning under den egna undervisningsfria tiden är det alltid möjligt att dra sig tillbaka dit i ensamhet. Trots allt är skolhelvetet, då det utvecklats dithän, värst för eleverna, de ännu inte färdigväxta, medan vuxna kanske kan hantera problematiken på ett mognare sätt, teoretiskt sett, alltså. Att bli utbränd eller gå i väggen som en sista desperat utväg är alltid ett fullt möjligt scenario. Numera är detta, skulle jag tro, även en möjlighet för eleverna. Skolan och samhället utvecklas.

Den halvgamla och halvstora dam som var min lärarinna i femman och sexan i en skola mitt på den skånska slätten njöt av allt att döma inte fullt ut av sin lärarroll, utan upplevde sannolikt många helvetiska dagar framför klassen. Jag räknades nog till de mer himmelska inslagen i hennes lärartillvaro, på mer än ett sätt. Min far var ju en av hennes kolleger, och jag hade, som det kallades, läshuvud och fick alltid goda vitsord. Jag var för det mesta lugn och sansad och lät mig bara mera sällan lockas med på upptåg av mer infernalisk natur. Men det hade jag på det hela taget inget för, ty alla vet att otacksamhet är världens lön, även i skolans värld.

I klassen hade en stackars hopplös kvarsittare dumpats. Även om det för hans vidkommande inte direkt handlade om två år i varje klass, så var det bra nära. Han ansågs vara ett stökigt orosmoment och i det närmaste obildbar. På ett sätt var han en föregångare till många elever idag, genom att skolan mest bara var tänkt som en förvaringsplats för honom så att uppsikt och kontroll skulle kunna hållas över honom.

För att minimera hans stökiga inverkan på resten av den förmodligen oerhört lättpåverkade klassen, hade han placerats längst ner i ett hörn bakom ett två och en halv meter högt materialskåp, dock så att han kunde blicka framåt mot läraren men alltså inte åt sidorna, där skåpets baksida fanns på den ena och den vitmålade väggen på den andra sidan. Där satt han som ett annat djur i bur, apa eller gorilla – välj själv – och fördrev sin tid bäst han kunde.

Det finns dock fler pikanta detaljer i denna historia. Någon måste ju sitta närmast detta monstrum, någon som icke lät sig påverkas av hans tricks och konster, och som kunde tjänstgöra som ett lugnande filter eller ett slags buffert mellan honom och den övriga klassen. Vem placerades där på detta utsatta läge, om inte klassens lugnaste och mest sansade elev, den med ”det bästa läshuvudet”, kort sagt vem – om icke jag! Jag kom alltså att ingå i vår lärarinnas disciplinära arsenal för att jag med min blotta närvaro skulle hjälpa till att hålla orosnivån nere, genom att förhindra att stökighetsvibrationer från det nedre vänstra hörnet skulle fortplantas in till resten av klassen. Jag var alltså tänkt att neutralisera klassens store buse.

Ibland hade det stökiga monstret i hörnan riktigt rejält tradigt de stunder när han inte bara satt och sov. Hans anfall av uttråkning inträffade tämligen ofta, eftersom han så sällan begrep vad han skulle syssla med. Vår lärarinna ägnade honom ingen uppmärksamhet alls och brydde sig inte det minsta om hans eventuella behov; han fick sköta sig bäst han kunde och ville. Vad skulle en ensam, uttråkad stackare bak ett skåp göra om inte någon gång försöka tränga igenom det neutraliserande filtret, alltså försöka provocera mig till att vidarebefordra stökvibrationerna in i resten av klassrummet, så att han skulle känna att hans närvaro eller frånvaro gjorde någon skillnad i klassrumskollektivet… Vid ett tillfälle hade således den finurlige gossen fått tag på en tejprulle och ett häftstift. Linjal av märket Skrivrit ägde han redan. Han fäste sedan listigt fast häftstiftet med hjälp av en tejpbit längst ute på sin 30 cm långa linjal och lade sig sedan platt över bänken, sträckte sig så långt han kunde åt mitt håll, alltså åt höger, och lyckades banka in häftstiftet i min sida ett antal gånger. Jag väjde mig så gott jag kunde för hans angrepp, väste åt honom att genast sluta och försökte uppgivet göra lärarinnan uppmärksam på vad som hände, men naturligtvis struntade hon även helt i detta. Så småningom tröttnade han, eftersom han trots sina ihärdiga försök inte nått genom filtret, och jag, den levande melittan, drog en lättnadens suck.

Självklart ledsnade jag på sakernas tillstånd, denna helt igenom absurda situation, som jag försatts i utan att någon frågat mig om jag ville ställa upp som mänsklig sköld. Vid ett tillfälle, när det var middagsrast och vår kära lärarinna satt tyst och glodde tomt framför sig med svårmod och lidande i blicken, gick jag och mina bästisar dit och undrade om jag kunde flytta fram till dem. De satt längst framme och där ville jag också sitta, tillsammans med klassens läshuvud nummer två och tre. Vår lärarinna bara fortsatte stirra tomt framför sig utan ett ord. Läpparna var smala och hopknipna och såg nästan ut att vara utan blod, som ett par vitnade daggmaskar. ”Att tiga är att samtycka”, försökte vi skämtsamt, men jag tvingades tålmodigt sitta kvar, läsåret ut. Sedan började jag på realskolan hösten 1964, men det är en annan historia och en annan nyans av skolans helvete.