Vår Moder Svea på sin tron i fjällen
förärar jag min nationalsonett.
Beundran är min känsla för det sätt
hon bleknar vemodsfullt i junikvällen.

Hon är väl ej perfekt på alla ställen
och vissa "vänner" verkar kommit snett.
Historien är inte heller lätt.
Än spökar fädren under kyrkohällen.

Jag ropar ändå ut ett vördsamt "Leve!"
till hennes skogar, folk och fän och byar.
När kungen leder hurrarop på TV

och flaxar mot de dunkelblåa skyar,
då tittar jag (med Moder Svea bre´ve)
och hoppas att vi alla på oss kryar.