Det du lämnade efter dig var en burk med färger och det var bara att öppna den och låta innehållet absorberas av rummet och vinden. Snart hade man en hel verklighet mitt i vardagsrummet.
Det som fallit ut ur märkliga plastformar behövde man bara justera så hade man nya roller att testa sina repliker mot.
Det är en tid sedan vi träffades och jag har bara ett suddigt minne om vem de andra människorna var.
Sista gången minns jag speciellt att du stod i vår barndom och väntade varför det uppstod automatiskt en gränsvärld som drar oss ned
i källaren. Där ser man genom fönstren mot den sol där alla hemlighetsfulla tankar kommer ifrån, ty man vet aldrig riktigt hur man ska få publiken att leva med i historien. Men det är en historia som författarna bara langade över till oss.