"Gud" är sitt eget personliga pronomen,
hemlighetsfullt och vördnadsbjudande.
"Gud" är en outgrundlighet, ett omen,
ett presens particip, ett ljudande

substantiverat verb, ett slags berusning,
en grundstruktur i verklighetens trakt.
"Gud" är indefinit, en vindens susning,
en paradox av poesi och makt.

I religionernas spekulationer
med språkets yttre byggnationsteknik
blir Gud objekt och mindre numinös.

Men Gud bär gåtfullhetens grammatik
och passar ej system och religioner.
Gud är subjekt och icke-religiös.