Här ligger jag och blickar ut över en rostladas
sammetsskinn. Det är snart midsommar!
Jag ville säga att jag gör vad jag kan denna kompakta tid.
Jag vittrar minnen som en hund och ber de resa sig, ställa sig upp på egna ben. Gå.
Säger till rösterna att skrika högre i sina megafoner. Hamrar mittpunkter in i landskapet mitt. Blundar. Min hud vacklar. Jag känner er komma närmare och säkras. Men sen vaknar jag tom! Sen vaknar jag tom.

Snälla, kan någon lossa mig från det genomskinliga?
När himlen spricker skiftar den ton. I så väldigt många oktaver.
Jag springer. Fortare. Förloras. Viskar ur mig och väser.
Får jag dö?

Aldrig utan er.