Käre vän

Sommaren spår ju fortfarande solsken i tid och rum, så efter en lång tids övervägande beslöt jag mig till sist för att flytta ut mitt skrivbord till trädgården. Här störs jag endast av fåglarna och det kontinuerliga rinnandet från fontänerna, men det är lite i jämförelse till frugan och tjänstefolkets ständiga gnäll. Ibland - men det törs jag lita på att du håller hemligt - funderar jag till och med på att göra dem illa, som att slå dem med käppen tills blänkande tårar rinner längs deras kinder, trots att jag inombords vet att det är fel, fel, fel. Men det är väl var mans rätt att få fantisera, eller håller du inte med mig?
Antingen har min monokel blivit suddig eller så är det synen som börjar grumlas. När jag ser mig i spegeln inser jag hur åren bara flytt, likt ett knäckebröd som sakta dalar ner från Pisatornet. Skägget når långt nedanför hakan och min uppsyn har blivit bister och vred. Jag önskar vi kunde träffas i den snara framtiden så du fick se mig. Jag tror nog att du fortfarande skulle se mitt vackra, även om du måste leta ett tag. Här är en dikt jag skrev häromkvällen. Den handlar om dig.

Gäddor bjäbbar i hörnet av din fot.
De smeker den, men inte lika bra som förr.
Jag täljer träskor, en åt dig och en åt mig.
Vi kan sätta oss i dem och kasta loss.
Kasta loss i den flod som saknar ände.
Näckrosorna och vassen, trollsländornas stad.
Den tillhör inte oss ännu, men vi skall göra den vår.
Med våld om vi måste, med kärlek om den är lustfylld.
Jag menade inte att slå dig. Jag menade bara väl.

Jag har ju blivit förmögen genom åren och behöver inte längre folks syn på saker och ting. Jag märker att min poesi blivit så pass svår att greppa för medelklassen att de liksom skelar när de läser den. Jag önskar att de förstod. Jag önskar verkligen att de förstod. Men det kanske bara är du och jag kvar nu, nu när Anders Zorn och Carl von Linné kastar makrill i sina gravar. Likt hundar som kissar vid deras gravar, gnäller och skäller utan skam och ranson på bilder och böcker som flyger i pilträden. Absinthen gör verkan. Jag kan inte skriva längre. Orden förlorar sin mening och innebörd. Trädgårdsmästaren är påväg hitåt. Jag betraktar honom med tyst förakt. Jag kan inte fortsätta skriva. Jag väntar ett snabbt svar. Du vet ju hur otålig och grinig jag kan bli.

Din vän i nöd och lusta.

/Greve Bachenbourt von Skagenvaldh