Hon ville vara vaken hela natten. Vara i den ljusa midsommarnatten. Då skulle hennes själ renas av naturen, av daggen och gräset, av blommorna i månskenet. Natten var magisk. Hon hade dansat på logen till dragspelet och fiolen. Blivit saligt matt av dans. Efteråt satt hon länge utanför ladan, bara satt på en bänk och vilade benen. Hon drack bara vatten. Kavaljererna hade gått hem för att sova, men hon satt kvar. Varför? Det var ingen lockelse att gå hem, nej, men själva natten lockade.

Där satt hon så stilla. Månskenet strömmade ner över ängarna. En syrsa gned sina fiolben, spelade som besatt. Så reste hon sig för att börja gå. Gå,gå...varthän? Det brydde hon sig alls inte om. Bara det att benen och fötterna rörde sig framåt...hon gick ned till sjön. Den låg där med sitt mörka stilla vatten. Hon gick ned i vattnet så att det täckte halva vaden. Sen gick hon upp igen. Hon gick till bäcken och satte sig bredvid den på en sten. Då! Det gurglade till i vattnet och en naken överkropp reste sig ur bäckvattnet. Hans gråa stripiga hår föll ned mot axlarna och på huvet satt en krans av vit olvonblom. Nu reste han sig så hela kroppen blev synlig. Det var Näcken! Fiolen lade han mot axeln och så började han spela! Han spelade mjukt och långsamt. Hans våta gröna ögon såg på henne och tårarna rann ur dem. Hon såg in i hans ögon och började själv gråta. Musiken gjorde henne matt. De tjusande tonerna som flöt ut ur fiolens stråke bedövade henne och gjorde henne yr.

Då lägger Näcken ifrån sig fiolen och stiger upp ur bäcken. Han går fram till henne och lägger armarna om henne i ett fast famntag. Sen drar han henne ner i bäcken, den är djup, han drar henne under vattnet -- och hon kvävs långsamt. Så drunknar hon i midsommarnattens magiska ljus.