Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Alexandrin: femfotad jambisk vers utan strofindelning.


OMODERN, MODERN, POSTMODERN

Min vers är omodern och nästan gammalmodig
men håller dock sin form i vår bisarra tid.
Den sätter sig till spjärn mot att bli alltför frodig
och alltför ofattbar, vildvuxen och stupid.
Jag skriver också dikt inom "moderniteten",
där versen kallas fri från rim och från reson.
Som barn utav en tid som prisar hastigheten,
försöker jag en takt i trots mot min person.
Jag värjer mig dock strängt mot alltför lösa dikter
och sätter emot slarv och nihilism ett värn.
All äldre poesi avkrävde vissa plikter.
Det gör ej dagens dikt, som kallas "postmodern".
Så denna franska strof i takt alexandriner
blir min bekännelse till forna ideal.
Den gamla dikten skrevs på gamla skrivmaskiner
men regelrätt och fin trots krig och hjärtekval.

Det sköna ligger kvar i kraften av balansen
emellan diktens form och diktens innehåll.
En postmodern poet, som verkar tappat sansen
bör åter ge sin dikt dess mått av självkontroll!

















Bunden vers (Annat versmått) av Ulf Carlsson VIP
Läst 164 gånger
Publicerad 2020-06-20 14:06



Bookmark and Share

  Christoffer Andersson
Jag skulle säga att varje tidevarv har lagt sin prägel på diktandet utifrån sin förståelse för människans dynamik, med andra ord NÄR skrivandet sker, i vilket skede av livet. Och för varje historisk brytpunkt har ny förståelse uppenbarats för alla faktorer och underkategorier som utgör människan som helhet, något som litteraturen som institution måste hänga med i.

För litteraturen har alltid sökt gränserna för sin tids anständighet. Antiken hade sina egna normramar som diktare och filosofer satte press på (antalet landsförvisade diktare är säkert fler än Thukydides och Ovidius). James Joyce och T.S. Eliot skrev sina verk i en tid när strukturalismen grundade sina litteraturteorier på att språket inte var mer än mekanik.

Beatpoeterna växte upp ur det akademiska paradigmet. Hela historien är en serie av inskränkningar och utbrytningar, och i ljuset av att brytpunkt har varit synonymt med revolution har du kanske en poäng.

Rörelsen från förmodern till postmodern är därmed mycket intressant, för att inte säga central för vilken topic man än diskuterar. Diktens titel fängslar mig alltså. Men det jag hänger upp mig på är kopplingen mellan omodern och självkontroll (därav ovan exempel). Vad är det som säger att den fina och regelrätta poesin inte implicerar det som osansad, vildvuxen poesin uttrycker explicit? Jag har sett flera exempel på det bara här på poeter.se.

Härifrån leder tanken till uttrycksfriheten, men det steget vill jag inte ta för att det vore att trampa luft. Jag läste någonstans om en beatpoet som strävade efter att "skriva utan avbrott och utan att redigera ett enda ord". Det sätter lite fingret på vad modernitetens poesi har jagat efter; den fina, regelrätta dikten är sällan första utkastet och frågan som ställs är hur mycket av människan som försvinner för varje omskrivning.

Det blev ett långt utlägg ber om ursäkt för det, men jag tycker att frågor du tar upp i dikten är både viktiga och högst relevanta.
2020-06-20
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Carlsson
Ulf Carlsson VIP