Stum vakar Jord
i tuvor växande, trots osådd
i tusentals tusen år före människodaning
i tusenden av liv efter elden
Åldrad av visdom
fårad av framtidsfrö
lärde även hon fallande löv
att vaka världen med tystnad likt dvala

Ur mark och mull
föddes folk
Kall värld födde strävan,
gnistad eld värme
och ässjan rovdjur och brand
Stora strävan i kall värld
föda likväl livslust till att finnas där
Jord avlade ordning

Isen gav liv
Lag lades om att ömma liv dö,
och de som inte fly härda samma
Levandets kalla dagg,
kärv kärlek där
markens andedräkt blev dimma
I stum stämma vilar tankar av Jord:

"Detta är världen,
äldre och större och än sig lik från
innan eldhärskare blev åbo
mildrad från best till en pest
Och det skrikande barnet i vaggan
bli ej härdad tyst åldring
bara glinskrikande efter gäldning
i människoålders världsordning"

"Veka bleka vinklingar
Eldtämjaren som tömt marken
för att sen falla i tomrums hål
Korpar flockas kvickt
får fröjdas åt annans förbannelse
Och tämjaren trampar hellre
sin lera till kvicksand
i människolag än vandra naturlag"

"I den som skådat undergång
finnes inte längre rotlöshet
Tärande tyna tiden mig
Gammal vet jag,
att jag tvingas bli före död
och det mig mest skrämma
Av vad ett hjärta måste lida
är det bara ett uns vad lag och rådande kan mildra"

"Män famlar efter att hålla i hovarna
hos den som tar kvicka klivet
i galopp framåt
för att kunna säga att de var med
Muskler i åror är mer pålitlig än vind i segel
Fräsande friheten är förvildning
fredliga fredar sig förintad
Den tämda leds till slakt"

"Knäböjer du för alla
som säger sig göra världen bättre?
Hyllar du alla
som säger att de gör rätt?
Följer du alla
som säger att du måste följa?"

"Slåss du för alla
som säger att deras våld gör allting gott?
Mördar du för dem
som säger förgör, för att världen ska få leva?
Knäböjer du för alla
som säger att de gör världen bättre?"

Stum är jorden
bara vaksam
växande, trots osådd
av människas svett och blod
Och när världen slukas i eld
så ska hon säga
att även eldar måste slockna