Kan dikten kallas experimentell,
när den beblandar språkets tysta normer,
när bristen på begriplighetens former
gör dikten dum och enbart originell?

Ett budskap i en dikt kan ej förstås,
om meningsbyggnaden läggs i ruiner.
När språket saknar pli och discipliner,
blir poesin en tom och tillgjord pose.

Jag är ju själv en experimentator,
som prövat diktarkonstens grepp och tricks
och stundom kokat hop en språklig mix

av konstigheter på min diktardator.
Men sällan blir en dikt den kvicka fix,
som förespeglas av dess laborator.