Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min blomma kväver mig

Det känns som att jag blir strypt av min egen kärlek
En kärlek som jag själv planterat som en blomma som jag vattnat, skött om och pratat med varje dag (för att jag hört att det ska vara bra) i månaders tid för att få den att växa.
Och nu är den här.
Större och starkare än någonsin.
Stammen är grov, bladen är fina och kronan i full blom.
Men, ville jag verkligen ha den här blomman? Jag fortsätter ju vattna den så det måste ju vara så?
Jag älskar ju den här blomman, jag planterade ju fröet själv.
Jag sköter om dess blad, jag byter jorden, jag har köpt en ny kruka och givit den en alldeles egen plats på min fönsterkarm så att den ska få perfekt med solljus och skugga.
Ändå tänker jag konstant på vilken blomma som ska ta dess plats när den dör.
Jag jämför min nuvarande blomma med tidigare blommor jag haft, och även fast denna är störst starkast och vackrast så vandrar min fantasi ändå iväg till den trasiga lilla solrosen jag en gång hade. Eller den vissa dahlian. Eller den uttorkade hibiskusen för längesen.
Men detta är ju en pion! Min favorit! Varför är jag inte nöjd? Varför kväver den mig?




Fri vers av Amanda Vikström
Läst 59 gånger
Publicerad 2020-06-30 00:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Amanda Vikström