Hon borde talat sagor, tvinnat dem mellan magra fingrar.

Hon skulle haft dem tecknade i färger, med skratt och gråt i meningarna.

Istället höll hon sin tystnad. 

Lät hjärtat slå sina slag, andetagen jämkas vid 

Hon tänkte allt som ett stilla färd över vatten.

Lät ihågkomsterna ankra i det tysta, log med ögonen.

Ibland har orden sitt hölster, snabba och oigentagbara.

Smärtande och taggiga i kanten.

Hon tänkte sig sagorna som ett ljus, i ett steg eller i afton sprungen.

Kanske som en båt i kvällningen, varsam töjd.