


Diktsamlingen finns på Vulkan: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=47645 Det här är första sviten. Gåjkudisá dålås (Droppar av eld)
världen ligger vid mina fötter upptäckt och erövrad, fortfarande finns vildmark, din hud är mitt rikes allra yttersta gräns, II det finns ett ord/kraft?/, ett begrepp vars betydelse både kan ge och ta liv. det ekar som av nattens drömmar då vi vaknar, även om dess ålder är betydelselöst, ingen människa eller gudom har någonsin klätt det i ljud, låt oss kalla det eld. III vi passerar söndervittrade torg, dynerna gömmer allas våra minnen, munnen röjer min fruktan och ögonen min eld, de som sett in i dina ögon, IV de levande döda drar sig undan, jag vet vad som fortfarande lever i dem. för den som blickat in i det stora svarta, V öknen breder ut sig. jag frågar dig om du vill ha vatten. jag sätter mig ned och tittar mot horisonten. bortom dynerna finns det förbannade stora svarta, vi ser det som virvlande mörka pelare av sand det har inte rört sig på veckor. eller så fruktar det din närvaro. VI gudom eller människa, när stjärnorna tänds över himlen, om nätterna är det jag som måste vaktas, och i dess svalka jag somnar som ett barn, den som skapade oss alla. VII "se, där är människans sista hamn", jag kan ana din lättnad. fiskare har samlats vid stranden. deras starka armar ristar varsamt fiskelycka båtarna vaggar sig snart till vila i grunda strandsvall, de vitkalkade murarna blickar tyst ner mot oss. vi är framme. VIII solen står som högst och vi söker skugga under en himmelsbädd av palmblad, du räcker mig din hand. den bränner sig djupt in i min, jag känner vid min dödsbädd. IX det finns ett skyddande band/en tvekan/. det är virat om vårt liv, liksom en slöja av väntan. när det lösgörs faller det röda som ett förebud om det nakna regnet, jag tar mod till mig och visar dig min mun. ditt finger känner längs ärret. X under gryningens linje längs dimman, där våra läppar sökte svalka, men vinden som rullade nedför bergssidorna bar med sig morgonens fukt, sakta skulle värmen skingras när himlens tryck gav vika, nu fanns endast förväntan när andetagen lättade. snart var dalen blottlagd med all sin grönska, när åskmolnet sakta reste sig mot himlen. passet hade öppnats, men det var kyssen som till slut öppnade skyarna. XI det finns en lag, om vi bryter mot den stannar tiden. /som att ge upp, ett brott vi straffas för resten av våra liv. för vad är kärlek. XII älskade, berätta mig allt det jag redan vet, var i min famn som att den aldrig hållt om någon, XIII mörkret stod som mall inför mina ögon, men draperiet gled snart isär, mellan vita linnen uttalade vi spunnen glömska, och siluetter av ånger klädde väggarna, XIV jag kapitulerar inför de lågor som jag väckt, endast så vågar jag se dem. det är i brottytan mellan elementen, men jag blev varnad, XV jag har tämjt elden. nu finns endast en osynlig het slöja kvar, jag finner mig blickande nedåt, jag önskar mig inte högre upp än så, men av hettan vågar jag mig inte lägre. XVI det stora svarta tvekar fortfarande. du och dina systrar omringade det, jag såg striderna på långt håll, tillbaka till mig. det stora svarta har sugits in i himlen. vi har vunnit tid. jag går fram till torngluggen och kisar mot solen. du är hemma. XVIII det finns också en portal/kanal?/stig?/. den uppstår i brytpunkten mellan gudom och människa, för där, mitt i trumman, vi kan omöjligt förstå dess väsen, ingen eller inget, inte ens det stora svarta, kan beträda det utan tillstånd. och tittar vi rakt mot det brinner vi upp.
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Peter Matsa
Läst 2649 gånger och applåderad av 40 personer ![]() Publicerad 2010-07-27 13:28 ![]()
|
![]() ![]() ![]() Peter Matsa |