När Errol Flynn red
på vita duken igår
på vägen till Santa Fé
var det en skådis av
rent megaformat
som än en gång
skapa stor succé

Och Oliver, Stan
fick aldrig någonting gjort
för allt var ett stökigt strul
Tänk, humorn i slapststick
gags, salongskomedi
då Hoagy C.
skrev en”Star Dust” sång

Det flytt svunna tider
sen alla stjärnor
gjorde entré
Men rullarna lever och Zorro
är endast en ur högen
som vi väntas se

Det episka dramat
Steinbeck lät filmas
blev mästerverk
När vredens vision lyfts fram
grips man känner sympati
för John Fords hantverk.

Den Suckdorffska tonen
skarp mild och mänsklig
i kluven värld
En drömmares vandring blir
lätta bildpoemsintryck
från en indisk färd

En tredje mans hand
fångas av Harry Lime Theme
en pulshöjarhöjdare
Den gäckande skugga
bakom cittrans strängspel
reser sig upp
ur aska och grus

Och Marcel Carné
målar upp Dimmornas kaj
en lyrisk sorts realism
”Jag målar det dolda
bakom det som tycks ske”
livsmomentum
av grym nyckfullhet

Det gått svunna tider
sen Humphrey Bogart
steg in på scen
Men Afrikas Drottning ångar än
och Casablanca äger
stor klassisk charm

Vår marxiska Groucho
humor som sprudlar
är genial
När mänsklig kontrast tas fram fångas
en känslans ödmjukhet
inför livssatir