SÅ LITE SOM MÖJLIGT

rädslan att inte överleva
att inte lyckas gå runt
i samhällets slickepott

allt verkar gå ut på
att reda ett eget fågelbo
ro hem sitt spretiga liv till en ofarlig ö
där isoleringen växer

att söka tröst i tvåsamhet
ordna med sin relations-Rubiks kub
angöra sin vattenfyllda eka
tätad med tillkortakommanden
och lik ur garderoben

människor umgås så lite som möjligt
för att ändå behålla varandra i livet

ingen motivation till samtal
ty den egna självbilden
väger tyngre i vågskålen

tyngre då att dikta om det
än att besinnat bryta stolthetsblygseln

varför ta rygg på marijuanakulturen
sitta skräddare vid en falnande lägereld
inte se fram emot morgondagen
utan umgås och visa varandra
drogutlöst förståelse som imploderar