KANTS FJÄRDE ANTINOMI

en milsten har balsamerats
en ny byggs av nuets småsten

tid bryts ner som svampskogens mycel
förskjuts och förflyttas

ingenting finns på riktigt
mätt med oändlighetens måttstock

oändligheten i sig
skulle vara en strävan
mot Kants fjärde antinomi

livets sekvenser avlöser varandra
relationer blossar upp och slocknar bort

strävsamheten är en ekvation
i motarbete

livets vindar griper ändå sina klor
i varje människas hopplockade rede
drar iväg med det över fälten