En linje skär lekande lätt genom
det stelnade sorgsna
linjer är levande bäckar som sirligt smeker fram ditt spår mot egen frid

jag ser dig men ser dig inte
du är i blomman nu
du är långt borta från mig

smala fingrar håller en penna
du vet hur en andas i takt med svärtan
att svärta kan göra dig så levande
djur och växter tindrar och förtjusar sig när du ser på dem

ibland kommer blod
ibland berättar du saker som du inte vill se
blod och en sargad livskropp
trädkvinnan utan huvud med avhuggna armar
sorgen att inte äga makten att forma betingelserna som du ville


En fin linje tunn som gräs växer ut ur dig
om du vill kan du berätta
det vet du
att om du vill kan du berätta
den som kan berätta äger makt
ingen kan ta den makten ifrån dig
berättelsen lämnar dig aldrig

En sötaste längtans våg gungar i din hjärna
tankens skärpa
linjen vågar sig ut i oändligt vita fält
du är träffad av blixten
du är min dotter som ser det ingen annan ser