Och han skrek ut till massan och lät orden skalla över land och rike, i mäktig tunga, för var och en att förstå:

- DET ÄR VAR BARNS MEDFÖDDA RÄTT ATT TA LIVET AV SINA FÖRÄLDRAR!.

En tystnad föll över massan.
Han skrek dessa ord, där han stod i all sin beskådelighet.
Klädd i trasor, med ovårdat skägg och sin stickade grå luva, som med näppe täckte den buske till hår, som målade hans huvudbonad.

- Lyss ni till orden...
fotsatte han
- Lyss ni till orden av vem?

- Vem är DIN frälsare!?
skrek han ut

(Jag har gått genom gatorna bäddade av sammet, lytt till orden från det alsmäktige kontor, som styr oss alle.
I de högsta salar av palats, har jag dinerat med Kejsare, Konungar och Furstar, likaså
Av de äldsta av viner och i de renaste av källor har jag ånjutit mig av livets förlåtande tårar för den smärta jag dricker, badandes i eget förakt, inför mitt sanna smutsiga väsen

Jag blev här intetomgiven genom de år jag levat upp till.)

- VAKNA UPP!!
skrek han

- VARFÖR LYSSNAR NI?

Massan, såg förvirrat hans gråtande ögon
Förtvivlan, som genomsyrade hans skälvande händer

(Jag betvivlar mig var och en av er allesamman
vara du barn, förälder, bror eller syster.
Präglade av de lögner ni inbillar era egna barn.
När förkastades er rätten i edra egna sanningar?
Bah!
Blind dårskap ger er rätt att döma ut mig?
Ni som åtalar alla andra för de brister ni inte själva kan dölja!)

- STOPPA LÖGNERNA!
höjdes rösten, förkunnandes att få sin talan förstådd

- DEN ENDA SANNINGEN ÄR DEN LÖGN DU INTALAR DIG ÄR SANN!

Uppmärksamheten föll på hans sönder-rivna händer och fingrar, som höll hårt i kniven.
Hans blick var tom.

(Hur länge har ni lyssnat?
För att själva ha en uppfattning om vad era egna meningar består av?
Vem besatte då dig att blint leva i ovetskap om andras lidelse,
bärandes du den tyngste smärtan av oss alla?
Har vi inte försökt, gå de till mötes av oss livet påfrestelser i den smärta vi jämnlikar med en svårare helvete, än en annan?)

- Vad duger det till....
Hans ögon, slöt sig av trötthet

En djup suck lät över det publikum, som samlats till att beskåda hans framträdande
Polis-sirenen närmade sig över kullen, när han samlade krafter och fortsatte sin talan.
Skärpt blick.
Knivens blad skar allt närmre flickans hals.
Hans händer, inte längre berörda av hans känslor, tog ett fast grepp och pressade.

- LYSSNA TILL DINA RÖSTER!
över-röstandes konstaplarnas fram-marsh genom folkmassan, när allas blickar var som frusna i tid och rum

(Begära rätt till den du fött, varandes den ditt kött och blod
Ärvltliga tagare av dina synder, ditt psyke, ditt väsen och din skam
Hur kan vi då inte ha den samma rätt, till att begära det samma?
Är vår sanning lögn i den lögn, som vi intalar oss är sanningen för din
Vad sanningar har obetänkt förts vidare, som inte bara registrerats av "mig"
Vilka sanningar förkunnas om dig? I din rätt att döma andras?
Och vilka sanningar, kan jag någonsin betvivla i ögonen av min dotter...)

Klockan var 09:37 tisdag morgon, skulle tidningarna skriva dagen efter.

Några skrek, kvinnor vädjandes, män hotandes.

Hon föll sakta till marken, 16 år gammal och ännu inte betrodd sanningen om döden.

Han blickade ut över massan och högg kniven i sin egen hals och föll död om på liket av hans dotter.

Hans sanning må hända blev aldrig hörd, men hans röst och hans spektakulära skådespel, skulle ge oss alla en ytterligare kaka till kaffet; när vi djupt, samtalar om livets jävligheter.