Jag visualiserade en lina
som jag knöt runt
min mage
jag sände fram den
till trädet framför mig
Jag överlät allt
till trädets helande kraft
det drog mig fram
steg för steg
genom allt det svåra
Mina steg var så tunga
jag släpade mig fram
det var knappt jag
klarade av
att lyfta mina fötter
Än mindre
flytta dem
framåt
men jag måste
måste vidare
Fick inte ge upp
fick inte stanna
fick inte gå under
då kände jag kraften
kraften från någon som drog
Drog mig framåt längs
min stig, mitt livs stig
den jag måste gå
den som ingen annan
kan gå åt mig
Trädet drog mig
i linan jag knutit fast
runt mitt liv
drog mig ända fram till
sin stolta, raka, starka stam
Där bugade jag mig
tackade så innerligt
från djupet av mitt hjärta
för hjälpen
att ta mig framåt
Då släppte trädet
sin ände av linan
kastade den vidare
till nästa träd
som stod på tur
Genast började det trädet
att dra mig
vidare framåt
likaså nästa träd
och nästa träd
I den stora
uppförsbacken
var de flera träd
som hjälptes åt
att dra
Framåt kom jag
uppåt kom jag
vidare kom jag
varje träd gav mig av sin kraft
tills jag var fylld igen
Med liv
med lust
med ork
med kärlek
en kärlek så oändligt stor
Min tacksamhet
ja, min tacksamhet
flödade över
av all
kärlek
Så när linan en dag
tog slut och jag kunde gå
framåt själv
då vände jag mig om
en sista gång
Tackade alla träd
som dragit mig framåt
jag tackade och sände
av min kärlek som nu spirade
tillbaka till dem
Då susade
en vind igenom
deras trädkronor
och träden viskar som svar
Sssssss Ssssss Ssssssss.
Lena Cathrine Skaslien, 2019.
Fotografiet är mitt eget.