Len var hon, sensommaren. Hon har vitklätt kroppen,
Som att mötet mellan det varma och kalla
Det ljusa och mörka skulle kräva sitt av oskuldsfullhet men,
Sommaren bar aldrig omognadens klädnad,
Nej, hon bar vitt för orden, eldarna och hettan,
Detta dun som bäddar vindnupna mjölkörter ,

Inför.

Själv höll jag händerna mot brösten och såg det hända,

Och det var varmt och hett mot huden.