Han skulle ha varit här. Vandrat vid min sida. Vi kunde ha utbytt tankar. Vi kunde ha talat med varandra. Jag skulle ha lagat spaghetti och köttfärssås. Jag skulle ha dukat med finaste porslinet, det med blommor på och använt linneservetterna. Jag skulle ha hällt upp kallt vatten med bubblor i. Ingen efterrätt efteråt utan ännu en promenad i regnet. Vi skulle fortsatt att tala med varandra. För att lära känna varandra på nytt. Vi har så mycket att ta igen. Hur tar man tillbaka fjorton år. Då var han en tonåring och nu är han en vuxen man. För mig är han ändå alltid min pojke, min son, mitt barn. Det är bara tid vi ska ta oss igenom. Tid som format oss, tid som flytt. 

Tiden fortsätter gå. Ingen av oss tar kontakt. Han för att han dödförklarat mig. Jag för att jag är död för honom. Hur tar en död kontakt med de levande. Om jag slår hans nummer kan jag ju spöka för honom. Nej. Det handlar om respekt. Jag måste respektera att jag är död för honom. Även om jag födde honom. Även om jag saknar honom. Även om jag älskar honom. Min kärlek är inte död. Inte heller hoppet att han en dag tar kontakt. Det är så det måste vara. Hur ont det än gör att vara levande död.