Och du planterar mig i din trädgård. en vildvuxen ros inte gjord för att stängas inne. Kantstenar och staket kan inte begränsa mig. Ett hopp om att få frodas och sprida sig. Jag var inte gjord för att beskäras.

Sättet du ser på mig. Du berömmer mig för mina färger men jag undrar om du verkligen ser dem.

Din mjuka hud. Lockar till fjäderlätt beröring. Men du är pansar och jag är porslin. Stålflis under naglarna. Keramikskärvor på marken.

Och dina öron kan inte höra sångerna som bladverket viskar. Du kan inte känna doften.

Dy fyller mig med ord, dag som natt, för du klarar inte av mina tystnader. Men du förstår inte att mina egna tynar bort. Att jag sluter mig av utmattning.

Om du bara ville luta dig närmare. Stilla dig. Istället drar du mig nervöst i blad och grenar. Dränker mig i växtnäring. Rosenknoppar redo att brista. Med rynkad panna granskar du dem, nyper sedan av dem en efter en, krossar dem mellan dina fingertoppar.

Du böjer mig i onaturliga vinklar. Hetsig iver bryter nästan mina grenar. Men jag för mig ändå inte som du önskar. Och du glömmer att jag är starkare än dig, att jag böjs men inte bryts. Att jag rispar dina knogar, placerar taggar i dina fingertoppar.

Du önskar att du kunde sluka mig hel, men du kan inte. Istället sätter du tänderna i mig, suger i dig sav tills jag ingenting mer har att ge. Först då tystnar du för en stund.

I mellanrummen mellan orden, det är där jag frodas. I dina andetag finner jag vila.

Om du ville fylla mig igen efter att du tömt mig. Fyll mig med något rent, klart.

Om du bara ville vila vid mina fötter, låta mig fälla mitt bladverk över dig, smeka det över den mjuka hud som är din. Om du bara kunde vila i det vildvuxna. Det som aldrig var gjort för att beskäras eller stängas in.