Tyvärr är fejden av gammalt datum. Den har bilagts med att båda deltagarna gått som man säger ur tiden.
Jag tänker på den mellan Tolstoy och Dostoyevsky
så långt jag läst kallade Tolstoy Ds stora verk Bröderna Karamazov för okonstnärlig. vilket väl kan kallas den största skymf en konstnär kan kalla en annan hårt arbetande konstnärs största verk för.
Men nu kommer det kanske märkligaste i kråksången. Vid Ts dödsbädd återfanns dessutom uppslagen ganska långt in i boken ung sid 300 om jag minns rätt.
Eftersom båda är döda går det ju inte att höra dem och jag kan bara spekulera. Kanske var det tanken att för att "döda" honom måste man lära känna honom. Eller en parafras på ett också gammalt uttryck "min nåd trivs inte under samma tak som Ers nåd".
Min tes som jag försöker driva här är helt enkelt att de flesta av oss ändå har ett litet förorättat barn som kräver upprättelse men tyvärr har barnet glömt varför och de som hävdar att de minns själva födelseögonblicket betecknar jag som storskojare alternativt de ljuger så de tror sig själva.
Tolstoy försökte för övrigt göra sina barn i stort sett arvlösa hur det gick har jag dessvärre ingen aning om hans hustru gjorde nog allt hon kunde för att rädda både familjeförmögenheten och förståndet på sin berömde man.
D skrev flera utomordentliga böcker bland vilka kan nämnas Onda andar och Anteckningar från källarhålet. I en av sina böcker berörde han även spelandets problem ett bekymmer som också var hans eget, spelaren.