Läste ett seriöst inlägg i SvD och det slog mig hur effektivt invektivet statsmedia kan vara. Jag hade nämligen nyligen hört journalisten Julia Cesar som gjort en förtjänstfull genomgång om släktbanden inom familjeföretaget SVT som kallas public service. Det enligt mig mest förskräckande är ju att förhållandena har varit kända i decennier ändå har inte mycket hänt. Det finns enligt min mentor med- och motkrafter, för visso
Kan detta ha berott på det underskattade fenomen som kallas hemmablindhet eller är det i Sverige i välkända fenomenet jag knyter näven i byxfickan eller är det helt enkelt fråga om ren och skär indolens. Ja Reinfeldt hade säkert en poäng när han skrev boken Det sovande folket. Kanske det är det som kallas konsenskultur. Det ligger nog något i att vi svenskar brukar kallas för nordens japaner.
Men det kärnfulla ordspråket "man skall inte kasta sten när man sitter i glashus" verkar åtminstone för mig vara synnerligen passande för denna situation.
Av alla typer av korruption anser jag att vänskapskorruption och familjeband är detta det svåraste att komma till rätta med.
Eftersom jag i mitt yrkesliv som lägre tjänsteman i offentlig förvaltning fått vänja mig vid att få min ansökan om annat och nytt arbete granskat i olika anställningsgrupper, ansökningshandlingar nagelfarna av potentiellt negativt inställda personer har jag blivit mycket känslig på en del avarter i en del svenska beteenden på arbetsmarknaden.
Ja värdet i talesättet om du masserar min rygg så skall jag massera din kan inte underskattas det är ett oftast givande samarbete men frågan är hur skiljer sig detta sig från den omtalade Win-win situationen?