Efter en natts grubblande har jag kommit fram till varför jag kan ha så svårt för psykologer och deras profession. Jag kom att tänka på den grekiske guden ZEUS och hans bravader. Han hade, för det är faktiskt en han, förmåga att växla skepnad allt efter situationens krav. nästan lika dant ligger det till med psykologrollen. Men i jordelivet gäller också regeln att man kan utföra sitt jobb på endera sätt; bra mycket bra eller dåligt och mycket dåligt. Oftast är det medelmåttan som gäller och dominerar scenen. Den som verkligen lyckas behöver inte förfalla till respektblatte beteende Denne psykolog har auktoritet ett ord som jag inte lyckats hitta några negativa konnotationer till. Och den air en sådan psykolog bär är smått otrolig.
Till detta kommer professionens förmåga att byta gamla förbrukade ord till nya fräscha som är smått larvig tycker jag. Jag tänker på ord som manodepressiv gentemot bipolär. Förklara skillnaden den som kan. Eller man kan förlänga ord autism blir sjukdom ur autismspektret. Ett annat fall är väl diskussionen kring intelligens som fordom angavs som ett kvotförhållande mellan prestationer på intelligensprov och levnadsålder. och ofta angavs detta med en siffra nu har man "suddat" (blurred) genom att ange var personens resultat finns på den så kallade stanineskalan. vilket är en del av Gauss klockkurva. Dessutom har somliga börjat krångla till det med att referera till Pareto. vars läror och tankar jag dessvärre inte har fått tillfälle att sätta mig in i. Det viktigaste synes vara "roll with the punsch". Eller förändra dig med tiderna. OH tempora oh mores.
Krisar det kan man alltid hiva gamla läror över bord- psykoanalysen ersätts med det trendigare kbt. kognitiv beteendeterapi. inför sådana byten trumpetas ut hur mycket effektivare den är. FAN tro det sa Rellingen Fan tro`t säger även jag