Det är bestämt.
Jag har förstått att det inte finns någon återvändo.

De där små hissarna i Blåkulla i Solna. Lukten av höghus, matos, plexiglas, spricka i cementväggar. Olika språk som talades. Människor som skrek, kivades och slogs. Grät och mördade. Knulla och våldtog. Konsumerade porr och gick till förskolan kämpade med vardagshandla och göra läxorna till barnen mitt i allt. Det gjorde du morsa. Du orkade inte. Det gjorde inte jag heller. Ändå står jag här.

Jag var där med dig mamma.

Jag hörde och såg allt.

Det var det som grundlade min förmåga till allvar djup och eftertänksamhet att kunna visa känslorna.

Tack till alla er. Till fyllgubbarna Till alla otäcka människor som levde där. Till alla glada förortshjältar. Till perversa blottarna i parken. Ja till er alla. Till tanterna med leopardbyxor och rosa blått hår.

Det var otäckt.

jag var alltid rädd när jag var liten.

Jag försöker.

Nu börjar det lossna.

Jag är med igen på teaterscenen.

Det är magi att förändra och träda in i en annan värld.
Det gör en så lycklig och stark.

Så tack till er alla som gav mig att ösa ur.

Fan vad rädd jag var.

Ni skrämde skiten ur mig.

Det är därför jag kan skrämmas på scenen fast jag inte vill.

Det finns ett allvar som är tungt.