En del i mig är så rädd och liten.
En annan arg och bitter.
En tredje stark och orädd.
En fjärde tom och orkeslös.
En femte modig och viljestark.
En sjätte snäll och underbar.
En sjunde skräckslagen och blyg.
En åttonde tyst och tiger.
En nionde tappat sin röst och identitet.
En tionde drömmer om att återta upprättelsen.

Jag vill strida för Ukraina, ge dem den militära erfarenhet jag har.
Jag vill hjälpa till och ha något att leva för.
Har jag isåfall levt och dött förgäves om jag stupar i strid?
Att ens skriva om det så här är kanske fegt och inte rätt av mig.
Borde jag stödja dem och ge mig iväg på min resa till Östlandet.
Livet är fullt av borde.
Jag älskar min barn.
Jag har sakta börjat älska mig själv och livet.
Ukraina behöver människor som vågar.
Man kan inte äta kakan och behålla den samtidigt.
Jag skulle vilja segra och se segerparaden för freden.