hon tittade trött ut genom fönstret, ner i koppen
där sumpen sjönk silande mot botten, runt skeden

som löven runt stammen på trädet utanför,
det enda som stod upp år efter år oavsett torka
eller vad, alltid strävande styv, kanske bort



Som hon, fast med tiden egentligen allt mer inåt

dagdrömmarna blev allt svårare att skilja från de
om nätterna,
saknaden hade lakat ur såväl teblad som utsikt
sen länge och ledigt en dag tappade hon porslinet


snett leende med ögonvitorna långsamt torkande