längre bort än hon nånsin längtat
längtade hon till sist, när allt hopp
förlorat ens all värdighet precis


En suck så djup att den tog all skugga
med sig in i mörkret hon uppgivet drog

så uppgivet som hårt

att askan borta i det mörkaste
hörnet helt förlorade nyansen



Så brast en knopp, en ros på
vänster kind av en droppe fälld
av en hjälte helt utom sig av

Hennes förlorade tillstånd


-Och ack så oväntat stod hon våren
därpå brud så skir som allt för få