Skammen i att sitta fast i sig själv. Att inte kunna kliva ur allting. Inte kunna pausa, säga stopp
Lyfta blicken, le, andas lite hopp.

Den är stor, tung att bära på.
Tyngden, bördan, smärtan
Ångesten - den ständigt närvarande som rispar varje millimeter av ditt blodomlopp.

Någonstans tänker jag att Gud alltid finns tätt intill.
Runt om överallt
Jag tänker att det är därför jag fortfarande andas genom ångest.
Jag tänker att han vet vad han gör, när jag inte alls förstår varför. Jag försöker landa i det. Jag försöker fånga hopp. En dag i taget så får jag en dag gå i land med horisonten i ryggen och Frid i mitt bröst.

Jag tänker att det var så tanken var först