And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

– Stolen Car, Bruce Springsteen


Mitt i mörkaste vinternatt vaknar jag bakom ratten, i en bil jag inte äger. Framför mig vecklar en vindlande väg ut sig, den leder bara vidare in i mörkret.

Jag är på väg nånstans.

Bort från något.

Kör man tillräckligt fort och tillräckligt långt kommer man ut på andra sidan.

Jag säger det högt för mig själv medan mina fingrar håller så hårt i ratten att knogarna vitnar. I knät faller tårar och jag förbannar dem. Jag skriker åt dem att de skymmer min sikt, att det redan är mörkt nog som det är, att det redan är svårt nog som det är

att se, att köra, att ta sig nånstans

alls.

Och sedan en viskning:

tillräckligt fort

och tillräckligt långt …

ut på andra sidan.