Det gör ont att finnas till.
Ibland, mer än ofta, men inte riktigt alltid.

Bit för bit, nästan omärkbart lättar tyngden,
medan MS blir sjukare.

Ångest tar nästan död på mig, men jag ger aldrig bort mina sista andetag.
Jag lever på lånade dagar,
med en längtan i mitt bröst,
Jag siktar mot en ny destination.

Ångest kommer aldrig någonsin kunna spela pingpong eller dra mig i håret igen.
Där kommer jag andas fritt, utan trasiga nerver.

Jag siktar mot en ny destination genom en suddigblick,
med en ärrad själ.

Det kostar att älska,
jag återkommer ofta till tanken, att det i det långa loppet måste vara värt priset .