Oron påstår att ingen längre vill vara vid liv, 
att det på riktigt skulle vara försent för människan.
Det slår emot sår i mitt inre
tills jag frågar stjärnorna
om de kommer ta emot vårt vandrande ljus.
Genom rymd och åter rymd,
kommer vi vara de samma då vi anländer,
undrar en som på sistone knappt vågat tro,
att hans anatomiska hjärta kommer låta honom vakna efter natten.
Tio mörka år, varo frånvaron. 
Snart får hon slå in sista spiken i mitt tvivels kista,
men tills dess ska jag tydligen väckas av mardrömmar,
om hennes pappa, vad fånigt, jag är ju snäll på riktigt.