Jag känner djupt inom mig hur forsen brusar upp i takt, höstens alla känslor bubblar i mig på ett sätt, men det är inte som förr? Färgerna upplevs mera, kontraster na stjäl uppmärksamheten, varför låter man inte alltsammans bara flöda ut...låt strömmen gräva nya fåror i ens depressiva flod av känslor, så sånt som klämmer i en rinner bort, samtidigt vill jag att du ser mig ! Att jag är en människa något levande som strömmar genom dig, vad dumt allt låter nu! Klart att jag finns och jag skapar mer än jag någonsin annar med dubbla avsiktliga n neuropsykologiska fenomen vad ? Ja vad färger exploderar och forsar ut utan fördämningar ... sitter just nu i min bil ser på par utanför Birsta city. Det är strålande väder, ena stunden sticker några mörka moln fram för att i nästa stund lättna... precis som dessa par som blotar sin liv fram för mig vid ingången, in å ut endel är oense, andra ser glada ut, kanske en charad! Snart far jag härifrån med en rivstart.... jag vill vara någon inte j***a löv som hamnar i strömmen å multnar .. Du hemsöker mig oavsett om jag slår från/stänger av , nu går det inte mer jag släpper ut..å det bara forsar, vi är väl skapta så tänker jag...att tårar rinner ner aldrig upp,  så mina fördämningar brister, skriker medans jag kör ... vilken galning!

Längs efter Indalsleden finner jag så en fin plats där ett ”knytt som jag är kan supa in hösten färger och se älven glittra även i ett mulet dis av griniga ögon å en solig himmel ....Jag är lugn till det yttre men vild som älven en gång var där nere, innan ”vildhussen”  innan Vattenfall la vantarna på’n...

Nu strömmar högspänning den far genom ådrorna, på samma sätt den färdas genom kraftlinjerna ner till våra större städer i syd.. Alla dessa tankar....Du tycker om mig !

Du har aldrig träffats av en som mig, jag är inte som någon annan.. förutom,det är man lite som dig ett knytt och inte ett troll... Men denna plats jag befinner mig vid är trollmarker..där de i begynnelsen trampat omkring. Då innan.. ja innan min och din släkt börja hugga ner å tämja det brusande å susande liv här...

Pia skogsnamnet i dig det fladdrar till, dock bara ett löv av rödaste rött landar på min nästipp ..... här brusar det åter till liv igen ... nu återvänder jag till min dal..

åtminstone har jag fått skrika ut ditt nam n här..... det kommer aldrig finnas någon annan än du...

Älskar den som känns nära även omständigheterna är i distanta och  långt borta bortom bergen och skogarna...