Jag lyckades utplåna allt mänskligt hopp inom mig, jag bad till mörkret att låta mig leva på lånad tid på en demons låga. Ord skulle lysa upp och slockna i min själ för att vägleda mig. Dit jag ska är glömskan, där sista ögonblicket skälver i gycklarens penseldrag och allt rinner ut i overklighet. Dallrar synen lutandes mot gryningens hägring där daggen stiger till dimma och allt klingar i ett eko av en skum tragedi. Rundgången är en svärm av änglar förklädda till nattens svarta fjärilar. Ord som aldrig sagts skulle etsas fast i himmeln. För att falla som stjärnor. Och alla önskningar skulle gå i uppfyllelse.