Jag minns dagar i solen,
smultron mot marken,
skratten som blandades med gråten,
under molnen,
som till en början var så tunga att de inte ens syntes,
mitt sinne var mörkt,
såväl under stjärnhimlen, som regnbågen,
det har lättat någonstans.

Någonstans föll snön,
mot marken, som blev allt annat än självklart vacker,
det mesta känns brutalt svårt,
mitt hjärta vill andas fjäderlätt intill dig,
när du försöker att le för att vara fin i mina ögon.
Du behöver inte le, jag skulle tycka lika mycket om dig,
om inte ännu mer, om vi kunde gråta tillsammans en stund.

Jag skulle vilja ge dig min sista sång.