Det var aldrig nån som lärde mig
att villkorslös uppmärksamhet,
konstiga lekar och händer utan lov
kunde vara skalpeller.
Att någon som du
kunde skära sig in.
Långsamt först,
små små rispor man nästan inte märker
förrän de kommer i kontakt med tårar,
förrän de sväller och varar.

Det var aldrig nån som varnade mig för
att du skulle bli en stor pusselbit,
en flerhövdad syndabock och en avgörande anledning
till att jag inte kan stå emot
de vars ögon är svarta hål,
de som tar först och frågar sen,
som lindar in naiva hjärtan i gifttung taggtråd,
som skövlar och aldrig sår nytt.

Och det var aldrig nån som upplyste mig om
att när skadan är gjord,
när parasiten byggt bo och giftet nått ut i varje liten vrå,
är det mitt jobb att operera,
att ta fram en ren skalpell
och karva karva karva
och leta leta leta
efter dig där under tre lager hud.
Att gräva ut dig,
kasta bort dig och kauterisera såret efter dig.