Jag ser er
och jag höjer händerna för er.
Ni starka, ni modiga, ni med brinnande ögon.
Ni som leder tiden, som bryter dess kedjor, som smälter om dem till smycken.
Jag önskar att jag vore som ni:
att jag höll huvudet högt
och knytnäven i deras ansikten.

Jag är en del av er ibland,
men helt och hållet smälter jag inte in.
Jag är en del av tiden,
men helt och hållet definierar den mig inte.

Och ganska ofta drar jag mig för att säga som det är
– att många saker skrämmer mig –
för hos er finns inte plats för en kvinna med en ryggrad i flickstorlek.
Så jag hejar på i skymundan medan jag slickar mina sår.
Skriver en liten text eller fem eller hundra,
känner mig stolt över er
och lite ensam.